Karlsson: Yttrandefriheten i Sverige är inte hotad... men...

Yttrandefrihet! Smaka på ordet, se hur det känns i munnen. Vad tänker du på när du läser ordet?
De flesta tänker inte så mycket på det, det har ju alltid funnits där.

Många har på senaste tiden varit rädda att Sverige är på väg att förlora yttrandefriheten. Sverigedemokraternas propaganda blev nedriven i tunnelbanan. Säger man chokladbollens alternativa namn, så får man ju automatiskt rasiststämpeln. Nu kan man ju inte ens måla sitt hus i Falu Rödfärg utan att vara rasist.

Men är det verkligen ett hot mot yttrandefriheten? Yttrandefriheten är friheten att uttrycka sig utan att bli censurerad eller straffad av regeringen.
När det kommer till Sverigedemokraternas anti-rom-kampanj, där var det demonstranter som rev ner dem. Det var inte regeringens beslut och det räknades som civil olydnad. Demonstranterna riskerar straff för att de rev ner reklamen, men Sverigedemokraterna blir inte straffade för att ha uttryckt sig.
Angående bakelsen, vars namn Sunes pappa inte ville uttala, så väntar inget straff från myndigheter när du säger ordet. Du får nog lite onda blickar och av naturliga själ kommer folk runt dig kalla dig för rasist, men det är väl ett uttryck av deras åsikt. Om du inte vill att de skall få säga sitt, när du får säga ditt, så är det inte ett hot mot din yttrandefrihet.
Artikeln om Falu Rödfärg, som florerat friskt runt sociala medier var en satirartikel på satirsidan Vindogat. Detsamma gäller artikeln om vit- och gullök. Återigen är det inte regeringen som censurerar. Samma yttrandefrihet som du värnar om så mycket är det som gör det möjligt för Vindogat att sprida dessa satirartiklar, som sedan används som källor på diverse självutnämnda sannings-sägar-sajter.

Sverige är inte ens i närheten av att förlora yttrandefriheten. När folk säger "det får man väl inte säga i det här landet", så är det inte landets regering som säger ifrån. Det är folket runtom personen. Oftast är det för att personen uttalat sig okänsligt. Då är det yttrandefriheten som möjliggör för personens nära och kära att säga till denne att denne uttalat sig okänsligt.

Däremot finns det andra länder, som påstår sig ha yttrandefrihet, som är på väg åt fel håll. Mest chockande är nog Storbritannien. Landet som ofta går ut i krig i demokratins och frihetens namn sysslar med systematisk censur. Här är det dock inte rasism det handlar om, utan världspolitikens andra heta potatis, upphovsrätten.
Det räcker med att en sajt har ordet "torrent" skrivet i domännamnet för att privatföretag skall kunna lämna in en ansökan till Brittisk domstol, som sedan kan ta beslut att tvinga alla internetleverantörer i landet att blockera tillgång till sidan. Andra saker som kan leda till att en sida blockeras är om ett företag anser att något på sidan strider mot deras upphovsrätt, eller om diskussioner som visar piratismens goda sidor förekommer.
Samtidigt pågår massövervakning, där all kommunikation spelas in för att sedan gås genom med vissa sökalgoritmer. Detta sker i sken av att förhindra terrorism, men hittills har det mestadels använts för att hitta nätpirater.

I Turkiet blockeras Facebook i flera regioner och i dagarna skickade de in en ansökan till Facebook om att ta ner tiotusentals konton, enbart med motivering att ägarna till kontona är kurder.

I Turkmenistan är det endast Regeringen som får tillhandahålla internet. De har satt priset högt för att avskräcka folk från att använda det. Utöver det har de satt hårda spärrar till sidor med information om mänskliga rättigheter, nyhetskällor och alla mailklienter utöver Hotmail, Googlemail och Yahoomail. Dessa tre övervakas av Regeringen!

I Vietnam har Regeringen övertalat Google, Yahoo och Microsoft att ge ut all information om bloggare som använder deras plattformar inom landets gränser. De har skapat en organisation för att gå genom och filtrera bort bloggar som talar illa om Regeringen eller som nämner tidigare regeringar.

Tunisien kräver att alla bloggare skickar in sina uppgifter till Regeringen, så att de kan hålla koll på allt innehåll. Om bloggen publicerar något som Regeringen inte håller med om, så tas hela bloggen ner inom ett dygn.

Detta är bara en handfull av de censurer som pågår runtom i världen. Dessa exempel är seriösa hot mot yttrandefriheten.
Din rätt att säga en bakelses namn, eller måla ditt hus hur du vill, eller använda vilka ingredienser du vill i bakelserna är inte hotad alls.

Om du däremot röstar på ett parti, för att det partiet lovar att du skall kunna säga denna bakelses namn utan att någon får säga något emot, då blir yttrandefriheten hotad på riktigt.

Karlsson: Rachel Dolezal, praktexempel på att ras inte existerar

Ras är en illusion
Få kan ha undgått den storm som uppstod när Rachel Dolezal, NAACP-president för Spokane-distriktet i Washington, påstods vara vit. Detta är ännu ett praktexempel på varför ras inte existerar hos människor.

Det går inte att identifiera någon efter "ras", eftersom det inte finns tillräckligt mycket skillnad mellan människor för att kunna göra den urskillningen. Något som just nu är mycket populärt är att kalla olika hudfärger för raser och man delar då in människor i 4 huvudgrupper. Man är antingen vit, svart, asiat eller uramerikan.

Felet med det tänket är att människor kan ingå i fler än en "ras" och oftast har vi alla inslag från samtliga 4. Höga kindben, låg panna, tunna läppar, flintskallighet, korta ben... Alla dessa kan hittas runt alla jordens hörn.

Hudfärg är därför det som de flesta använder när de pratar om ras, men även där finns många problem. Det främsta problemet är att man utgår från vit som "normal". Om en svart och en vit person har ett barn är barnet lika mycket av båda, men kallas oftast svart. Om denna person får ett barn med en annan vit person är det barnet tre delar vit och en del svart, men ses fortfarande som svart. Så pågår det flera generationer fram, bara för att en del kommer från något som inte är vitt och därför inte "normalt".

Detta kallas i allmänt tal för rasism och därför är det lätt att påstå att de som tror att det finns raser av människor är rasister.

Så, vad är det med Dolezal som gör henne till ett exempel på bristen av ras? Främst det faktum att hon i över 10 år har haft högt uppsatta positioner inom lika-rätts-organisationer, både på privat och statlig nivå, att hon blev president för NAACP i Spokane och att det tog ända tills hennes påstådda föräldrar pekade ut det innan någon ens misstänkte att hon kanske är vit. Även nu, efter att de påstådda föräldrarna har pekat ut henne och hon har sagt upp sig från sin post på NAACP, råder det tvivel. Om hon identifierar sig som svart och om alla runt henne identifierar henne som svart, är hon verkligen vit? Hon har alla kännetecken för en svart person, men hennes föräldrar är ju vita, eller? Ja, där finns ju tvivlet. "Föräldrarna" kan ju också ljuga.

Ras är något så lätt definierbart, för det är något som identifierar varelsen vid blotta anblicken. Du kan genast se om en hund är en St Bernard eller en Labrador. Du kan till och med se om hunden är en blandning mellan båda och genast identifiera båda rasernas attribut. Det samma gäller katter, hästar, ödlor och många, många fler djur. Du kan identifiera olika växters ras väldigt lätt, en Blodorkidé är signifikant olik en Barkeriaorkidé, en Vårtbjörk är lätt att skilja från en Dvärgbjörk. Du kan dock inte identifiera "ras" på det sättet hos människor och det är därför folk just nu tvivlar på om Dolezal är svart eller vit, eller kanske en blandning.

Därför finns det bara en logisk förklaring: Hon har ingen ras. Om det är sant finns det bara en logisk slutsats: Det finns inga raser av människor.


Ofrivilligt Perspektiv: Härskande samtalston mot "uppfattade icke-svenska".




Det här med samtalston
 kan vara rätt delikat att prata om då människor tenderar ha rätt bestämda uppfattningar om vad som är acceptabelt och inte. En slutsats jag drar är att det har viss betydelse i vårt samhälle då det uppmärksammas och diskuteras rätt frekvent. 
Kort sagt, människor som grupp tenderar att sätta någon typ av värde på ton även om man tycker radikalt olika angående det hela.

Vissa saker är rätt uppenbara. Om någon t ex skriker så kan det lite beroende på innehållet uppfattas som att någon försöker uppmärksamma något eller att ilska är inblandad. Bortsett från mer eller mindre uppenbara saker så finns det ett antal nyanser som kan vara svåra att uppfatta.

Som samhälle har vi en del begrepp som beskriver detta. Vi talar om sarkasm och ironi, om informell och formell ton, ibland anser vi att någon talar väldigt nedlåtande om eller mot någon och andra gånger kan man förstå att det finns en rätt djupgående välvilja på grund av sättet personen talar.
Exakt vad som är vad kan uppfattas som svårt. Det jobbigaste är nog när människor talar välvilligt om folk men på ett rätt nedlåtande sätt. Det är jobbigt för att personen som talar försöker antagligen vara välmenande men det faktiska innehållet men utformningen gör att det hela blir rätt klumpigt.

Allt som oftast kommer detta i samma format som när man tilltalar och talar om barn. Personen man talar om blir snäll, gullig, fin, duktig, trevlig eller helt fantastisk. När man talar om barn finns det en underförstådd invändning som lyder "...men hen är ett barn så man bör trots den nämnda kvalitén uppfatta barnet som just ett barn och inte en vuxen".
Allra värst blir det folk talar om annat folk som skiljer sig i etnicitet, social klass, sexualitet eller funktion från dem själva. Den där välmenande men första kommentaren blir något sur om det underförstådda är "...trots att personen skiljer sig från mig". Även om det alltid finns utrymme för tolkning som mottagare så är vissa kommentarer svåra att uppfatta på annat sätt än nedlåtande.

Ett exempel som är vanligt är att säga något med innebörden "Jag är inte rasist, men...", därefter framför man någon främlingsfientlig kritik. Efter detta fortsätter man med att presentera någon typ av försonande scenario som delvis skall släta ut kritiken. Det kan se ut på olika sätt men ofta står det nära till hands att syfta till arbetskamrater eller annat folk man möter i ens vardag. Det försonande exemplet kan gå ut på att man "skämtar med X om hens ursprung" och "hen skrattade så hjärtligt att hela ansiktet lös upp".

Med det främlingsfientliga uttalandet som bakgrund upplevs det försonande exemplet som något hånande. Tonen kan uppfattas annorlunda än vad det bokstavliga budskapet ger sken av. Det känns som att personen som framför kritiken och det efterföljande exemplet försöker säga: "Det är så fint att även folk från Eritrea är människor också".

Att uttala något som har denna andemening förutsätter nästan att man har en uppfattning om att folk från andra ställen än den egna regionen är något "socialt efterblivna". Det "fantastiska" sett från kritikerns håll består då i att man blivit motbevisad om att även socialt efterblivna människor kan bete sig på ett vettigt sätt. It's a wicked state of affairs if you ask me.

En dold men rätt illa dold rasism.

Skrivet av Johan T-Katiska. En något längre version av texten finns här: Ofrivilliga Spasmer.