Vi har äran att presentera en text skriven av en gästskribent. Vi på Mångfald (även admins på facebooksidan "Vi som börjat tröttna på [...] Sverigedemokrater.) är stolta att någon bidrar till vårt arbete mot rasismen och för pluralismen. Vi hoppas att människor även i framtiden vill bidra med egengjorda texter/bilder/filmer och musik.
Idag kände jag en nedstämdhet som ibland kryper in i kroppen. Jag blir alltid lika förvånad när den kommer men nu, som "vuxen", vet jag vart den känslan kommer i från.
Första gången jag kan minnas att jag kände så här var när jag var liten. Det var den första vintern för min familj här i Sverige. Jag var 8 år och var på fritids, Pelikanen hette det. Pelikanen låg uppe på den "långa" backen och sen in i "skogen" i Strängnäs.
Det var mörkt, snön låg på backen och så som traditionen är hade taklamporna släkts. Rummen belystes av stearinljusens smått melankoliska sken. Fritidsledarna sa att detta var mysigt, det tyckte inte jag.
När jag var ännu mindre hemma i Peru, levde vi i en tid då terroristerna sprängde elstationer. Det gjorde de oftast efter att solen gått ner. Jag vet inte om hjärnan spelar mig spratt men jag vill minnas att jag vid några tillfällen hörde smällen och sen blev det mörkt i hela huset, ja hela kvarteret.
På kvällen var det oftast mamma och jag som var hemma, pappa var på jobbet och brukade komma hem sent. Mamma och jag sa "apagon" (typ elavbrott på spanska).
Jag blev rädd och mamma tog mig till köket. Hon hämtade fotogenlampan och stearinljusen. Jag vill minnas att jag var rädd, skuggorna efter stearinljusen skrämde mig och om mamma skulle till övervåningen för att hämta något blev jag orolig och gick med henne, men för det mesta satt vi vid köksbordet och pratade.
Mamma pratade alltid med mig när jag blev orolig. När ljuset kom tillbaka, lika plötsligt som den försvann skrattade jag, torkade bort tårarna och allt var bra igen.
Nu kanske ni ser och förstår varför den "mysstämningen" som fritidsledarna hade skapat inte föll i god jord hos en 8-åring som kopplade ihop ett mörkt rum med tända stearinljus med bomber, terrorattentat och rädsla. Det förstod jag inte då men idag gör jag det.
Det tog många år för mig att koppla ihop stearinljus med mys men då och då, så som idag då snön faller, taklamporna är släckta och mysbelysningen är tänd kryper denna känsla upp igen.
Om du som läser detta tar med dig något så vilja jag att det ska vara att folk har olika erfarenheter i bagaget och att inget kan tas för givet. Bara för att du tycker att något är på ett sätt så betyder det inte att jag kommer att tycka det, inte ens om det handlar om en myskänsla.
Detta kan ignoreras av båda eller så tar man sig tid och lär känna varandra. Så nästa gång du ser någon göra något du inte förstår dig på, så ta dig en stund och prata med den. Man vet inte vad för historia du får höra.
Tack för att du tog dig tiden att läsa detta.
Skrivet av gästskribent: Augusto Zúñiga Stenberg. 30 år men 8 ibland.
