Inlägg i debatten.

Inlägg i debatten

Det är den 15 september 2014. Sverigedemokraternas första dag som regerande riksdagsparti. De vann valet med en betryggande majoritet av rösterna.

Och Jimmie Åkesson är ängslig.

”Hur kan det komma sig?”, tänker säkert många. Ni kan fortsätta tänka, ty detta är ingen fråga som Jimmie tänker svara på. Det är förståeligt.

Åkesson är kär. I en man. Från Iran.

Detta scenario har min kollega Ida Blomstrand och jag haft som utgångspunkt i arbetet med vår kommande film, Den blå blommans väg. För håll med om att det är en kittlande tanke, att en sån som Åkesson plötsligt skulle råka känna något som är ”fel”?

Han begriper inte varför. Han har aldrig tidigare tittat åt en man, för varför skulle han? Åkesson är ju heterosexuell. Och inte nog med det – han är heterosexuell, vit, kristen, manlig partiledare för det socialkonservativa SD. Vars politik värdesätter dessa egenskaper mer än något annat.

Riksdagsvalet 2014 var inte vilket val som helst. Det var valet då svensken beslöt sig för vad det innebär att vara svensk, vad det innebär att vara ”en av oss”. Föga förvånande kände majoriteten väljare samhörighet med SD:s definition av svenskhet. SD var nämligen partiet som förespråkade det normativa. Det gemensamma. Det som skapar ett tryggt samhälle befriat från det obegripliga, det främmande.

Det obegripliga, det främmande, du och jag. Vi som aldrig tillåtits känna samhörighet med massan, men som hasat oss fram ändå. Vi har ju haft varandra. Tillsammans har vi vågat säga ifrån när någon behandlat oss som skit. När någon kallat oss saker vi själva inte kan känna igen oss i. Och vi har alltid i viss mån haft politikerna på vår sida.

Fram tills idag. Detta är första dagen i våra liv som makthavarna medvetet gör skillnad på de som är normala, och vi som är annorlunda. Vi som är ”de smaklösa figurerna i Prideparaden”. Vi som är ”det största utländska hotet sedan andra världskriget”. Vi som aldrig ens träffat de som väljer att kalla oss dessa saker.

Och mitt i denna röra; Jimmie Åkesson, som inte kan bedyra sin kärlek till den där mannen från Iran. Åkesson, som i utkastet till sin bok, Satis Politio, skrev att han aldrig någonsin kommer att förstå sig på homosexuell kärlek. Det är nog inte heller många som hade krävt det av honom. Åkesson var ju trots allt hetero ut i fingerspetsarna då det begav sig, liksom alla andra som ännu inte hunnit känna attraktion till en människa av samma kön.

Idag förstår han bättre. Synd bara att ingen annan gör det. Och han har bara sig själv att skylla.

Alexander Kuronen
Student, Medieproduktion, Högskolan i Halmstad