 |
| Bildskapare: Muhammad Rafizeldi. |
Vissa skulle säga att rasisternas agenda och politik är så idiotisk att den talar för sig själv. Andra tycker att en fortfarande måste hitta mer effektiva argument för att motverka rasismen. Inte en helt osund tanke kan tyckas, men frågan är om det verkligen behövs?
Personligen tillskriver jag mig det första påståendet: rasismen och fanatismen i Sverigedemokraternas partiprogram står för sig själv. Att det finns ett glapp i form av brist på diskussion kring invandring och integration är i min mening ett falskt påstående. De resterande sju riksdagspartierna har olika åsikter i dessa frågor och SD belyser inte frågorna i nytt ljus.
Kort sagt, invandring och integration diskuteras. Att det inte skulle pratas om är en modern myt som SD när sig på.
Händelsevis är det många SD-motståndare som ekar resonemanget om att invandring och integration undanhålls från den politiska debatten. Ett resonemang jag tror är falskt men som illustrerar att det finns väsentliga skillnader även inom motståndet. När skillnaderna uppdagas manar en hel del personer till att en ska sluta leden; vi bör inte påtala skillnaderna. Det är fel väg att gå och jag ska argumentera varför jag tycker så:
- För att politiska meningsskiljaktigheter och antirasism går att förena. Mångfald i praktiken inkluderar skillnader.
Antirasister av alla kulörer bör våga att ta politiska ståndpunkter utöver motståndet mot rasism. Vädjanden om att "vi måste stå i enad front" eller att antirasister ska hålla något konsensus inom motståndet är orealistiskt. Det är värt att ifrågasätta om det ens är önskvärt till att börja med.
- En behöver inte lägga band på övrigt politiskt engagemang för att
antirasismen som rörelse ska vara slagkraftig. Det finns skiljelinjer
och en bör uppmärksamma dem.
De som ändå lägger band på sig lever i någon mån upp till nidbilden rasisterna målar upp; att det inte skulle finnas någon skillnad mellan övriga politiska inriktningar utöver deras egen. Med det sagt, risken att leva upp till nidbilder bör inte avskräcka människor från att ha en åsikt. Men att praktisera mångfald och inte bara predika om det är i sig ett argument för uppmärksamma skiljelinjerna inom antirasismen.
Givetvis finns det situationer då en diskussion om uppenbara motsättningar i stil med "marknadsliberalism vs. socialism" kanske inte är av högsta prioritet. Men det är av vikt att dessa diskussioner sker även via antirasistiska forum. Det upplysande samtalet bör ses som ett ideal. Argumentation antirasister emellan skapar ofta den friktion som behövs för att skapa värme och ljus. Diskussionen måste finnas för att det finns lösningar på problem som är bättre än andra. Att våga att tycka olika är viktigt och kan mycket väl verka som en fackla i det likformiga rasistiska mörkret.
- För att försöka leva upp till ett falskt konsensus är ett hinder.
Att samtala om det som skiljer antirasister åt är ett steg i rätt
riktning för att en ska kunna se antirasismen för vad den är:
Ett brett spektrum av individer och tankegångar, olika infallsvinklar och förklaringsmodeller. Konflikten mellan dessa synsätt kan skapa nya sätt att se på hur folk tillämpar sin antirasism. Det manar en till att räkna med nya aspekter av den rådande situationen, se till de förändringar som sker i samhället och leder till ökad förståelse antirasister emellan.
- För att det uttala uppenbara: rasism är alltid rasism.
Men rasismen är inte helt statisk. Den "nya nationalismen" och den högerextrema vågen i Europa är ett tecken på att även rasister anpassar sig och reagerar på samhällsförändringar. Motkraften kan därför inte sträva efter att vara statisk.
Mitt påstående är att det ligger i ens intresse att kritisera ens egen rörelse och att det finns tendenser inom den antirasistiska rörelsen som vill utesluta eller begränsa kritiken. Kritik och meningsskiljaktigheter är en förutsättning till varför antirasismen finns som rörelse till att börja med. Varje vädjan om att lägga band på sig "för sakens skull" bör därför bemötas med skepsis.
Är det trots allt inte just det rasisterna gör? De vädjar folk att lägga band på sig själva för "folkets och nationens skull", etc.
På många sätt är dessa vädjanden början på slutet av det öppna samhället. Det är en tendens en bör vara misstänksam mot. Även om det betyder att en ibland måste kritisera det som en håller mest kärt.
Även publicerat på Ofrivilliga Spasmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar