"Tack till dig som medverkar till att understödja och utveckla hatet på våra gator och torg. Tack till dig som genom detta förhållningssätt medverkar till försämringen av våra tillstånd. Tack till er som tycker att våra skatter ska användas för att ytterligare utveckla, bistå och fördjupa denna förnedrande verksamhet.
Ni som häller vatten och kaffe och spottar på de som har pappmuggar utanför våra butiker. Du som genom denna handling tycker dig ta något slags ansvar för dina medmänniskor, utan att reflektera över vad det är du egentligen gör eller över konsekvensen av ditt handlande. Du som inte inser att du genom din handling håller kvar den medmänniska du vill hjälpa i ett passiviserat och förnedrat tillstånd. Du som genom ditt handlande i själva verket förstärker kränkningen, trycker ner och försvagar. Handlar det egentligen inte mer om din egen sinnesro, än om omsorg om en fattig medmänniska? Att du genom ditt handlande vill förhandla dig fri. Från det som skaver. Åtminstone för stunden.
Jag understödjer inte tiggarhatet. Jag tycker att det ska förbjudas. Det är ett riktigt konstaterande att fattigdom inte kan förbjudas, men det betyder inte att vi måste attackera den som blivit fattig eftersom det gör inte denne mindre fattig och leder inte heller till bättre självkänsla för dig. Jag är själv exempel på hur tiggeri har lyft någon från fattigdom! Som företeelse tycker jag tiggarhatet är förfärligt och kan inte förstå att vi i Sverige accepterar och medverkar till denna form av förnedring. Det är vare sig humant eller respektfullt."
Min upplevelse
Det är så lätt att hoppa till slutsatser, när man inte sitter på all fakta. Det är så lätt att tro att den där kvinnan, vars ansikte man inte lagt ens en sekund på att beskåda, är samma kvinna som satt på den platsen igår, eller förra veckan. Det är så lätt att tro att denna kvinna på något sätt antingen försöker lura dig på pengar eller vägrar assimilera sig i samhället och söka socialbidrag, som vanligt, vettigt, svenskt, hederligt folk gör.
Följande text gjorde riktigt ont att skriva, så många minnen som kommer tillbaka. Få personer har hört vad jag nu kommer berätta för er läsare, så jag ber er att ta till er. Den situation jag beskriver härnäst önskar jag inte min värsta fiende!
Jag har suttit på den gatan. Jag har hållt i pappburken och det var ingen trevlig tid. För mig handlade det om att jag en dag, innan mina tonår ens var över, åkte ut på gatan. Jag hade inga pengar, inget jobb, ingen bostad, så jag hamnade i ett tältläger i utkanten av Hisingen, precis vid de gamla tågspåren. Min post hämtade jag en gång i veckan, utan adress är det ju svårt att få något skickat till en, så en bekant agerade brevlåda.
Så kom chocken, jag skulle få en hel månads socialbidrag indraget, för jag hade inte inställt mig till Arbetsförmedlingen, så som de hade beordrat mig per post. Jag försökte få dem att förstå att jag inte kunde läsa all min post varje dag, för jag hade ingen adress, men de lyssnade på regelverk istället för reson.
Så där satt jag, utmärglad, blek, stinkande, hungrig och kall. Trots att jag hade märkeströja och mobiltelefon, så hade jag ingen mat och inga pengar. Samhället hjälpte mig, men "systemet" övergav mig. För att alla skulle få en chans, så turades vi om med våra placeringar. Jag fick vanligtvis sitta utanför Femman-huset, medan en annan satt på andra sidan gatan vid Nils Erikssonsterminalen, en annan satt på andra sidan Nordstan och en fjärde stod vid kungsportsplatsen. Efter lunchtid bytte vi plats, jag satt en stund vid Avenyn och morgonen efter sätter jag mig vid Korsvägen.
Utan denna organisering, så skulle vi konkurrera om samma småslantar och många skulle gå hungriga. Genom att organisera var och när vi placerar oss, så kunde alla få en del. Hade någon ett par slantar över vid kvällning, så la vi det i en samlad pott och på fredags kväll kunde vi lyxa till med lite bröd till grillkorven och kanske till och med en tändare, så vi kunde elda lite och få värma maten först. Ibland hade vi till och med tillräckligt för lite Gladpack för att reparera de improviserade vindskydden vi byggt.
Det var genom en femma här och en tjuga där som jag kunde köpa mat för dagen. Den som någonsin försökt leva på att köpa mat, måltid för måltid, vet att det är betydligt dyrare än att köpa för veckor åt gången, men vad har man för val när man inte har något skafferi, inte har råd med storpack och inte har ork längre att bära varorna?
Utan dessa donationer av förbipasserande, så hade jag inte suttit här idag. Jag hade blivit funnen för sådär 15 år sedan, bredvid de nerlagda tågspåren, svulten till döds, med märkeströja och mobiltelefon, med vänner nära, som ibland till och med kunde komma med bil... Men mat hade vi inte...
Tiggeriet fick mig ur fattigdomen. Till dig som säger att skänka en femma till en tiggare inte hjälper har jag bara en uppmaning: Pröva själv att leva i fattigdom, riktig fattigdom, så får du veta hur det verkligen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar